Tavali.

Mormor levde ett gott liv på landet utanför Kalmar, men hon var präglad av de många svåra tider som Moberg skildrar så väl i sitt utvandrarepos. Hon reste också till Amerika, som sextonåring, direkt efter första världskriget – men kom tillbaka några år senare. Hon hade med sig många spännande berättelser, och hon serverade alltid våfflorna med sirap. Men tavali, det var hon hela livet, som så många andra på landsbygden i Småland.

Att vara tavali är fint. Ingenting får förfaras. Men det har ingenting med snålhet att göra. Man äter upp det man lagt på tallriken, torkar äpplen i ugnen, syltar och komposterar. Det kan också vara festligt: när man penslar bullarna med äggulan blir vitan till maränger.

Med åren har också jag blivit allt mer tavali. Till vardags driver jag ett konsultföretag inom energi, och där handlar det om samma sak: att ta vara på det vi redan har.

Mitt smålandsarv är också grunden för David & Dad, ett litet företag som jag startade för några år sedan tillsammans med min son. Vi tar hand om möbler och gamla ting. Lagar och renoverar. Målar och lackar. Rengör och polerar. Vi köper, säljer och hyr ut. Vi är helt enkelt tavali.

Och till vår stora glädje märker vi att vi inte är ensamma. Världen håller äntligen på att bli tavali igen. Slit och släng är passé – som mormor skulle ha sagt med ett leende.